Vänta vänta vänta

Vi åkte in och var på avdelningen vid 07, men operationsteamet och narkos var lite sena på morgonen så vi  kom upp sent. Vid niotiden hade han somnat in i mitt knä, så stillsamt med lite hjälp från en dos lugnande förstås. Han blev så lugn så han blev så lealös så han kunde inte stänga ögonen utan hade dem fullt öppna tills jag stängde dem med handen.

Klockan är nu halv sju på kvällen, familjen väntar förväntansfullt. Ringt till Barn-IVA (intensivvårdsavdelningen) där Scott skall vara ett par dagar.
De har inte hört nåt från op. ännu, 10 timmar efter vi lämnade Scott är förhoppningsvis att de hör av sig snart. Ovissheten är värst. (Eller Deja-vu kanske - lillasysters op. tog 24 timmar).

18.42 ringde Stefan, den Barn-Toraxkirurgs team som opererat Scott idag. (Han op lillasyster också och gjorde ett fin-fint jobb.) Han sa att allting hade gått precis som förväntat och att Scott mår bra och har mått bra under hela operationen. Skönt att höra. Då väntar vi lite på Iva skall ringa så vi får hälsa på honom bara, det tar normalt en stund efter det att kirurgen hör av sig eftersom det är mycket som skall göras. Ibland blir man impregnerad av den logistiken som det är runt en operation.
Åsså blir man ju förstås imponerad av hur Scott klarar av allting så bra både fysiskt och mentalt, inte mindre än att man blir lite stolt.