fredag 15 januari 2010

Syskon får komma på besök


Under kvällen har ett par frågande, bruna ögon tittat på mig då och då. Scott sover mestadels hela tiden, men tittar till ibland. Vet inte om han undrar var han är, för det tror jag att han har förstått. Sjuksköterskorna berömmer honom för hans mod och hur duktig han är. Vi instämmer. Den lilla killen som är vår hjälte! Scott tittar undrande på mig och jag tror han undrar var resten av company är. Jag frågade därför om syskon var välkomna, för tillsammans med kallelsen till operationen så stod det extra tydligt att pga smittorisken (särskilt i influensatider) så var inte syskon välkomna. Dock så hade de tagit bort dessa restriktioner bara för någon vecka sedan. Så gissa om Scott blir glad att se storebror och lillasyster här!

Scott har blivit lite rosslig, vilket är vanligt efter att ha legat i respirator. Så han får de gamla vanliga inhalationerna Ventoline och Pulmicort. Han är så van vid detta nu så han reagerar inte när de kör igång maskinen. Scott har lärt sig somna till det ljudet så han störs inte. I samma rum som Scott är, ligger det även 3 andra pojkar. Dessa är dock mindre, någon är bebis, men alla inhaleras då och då.

Sköterskan Monika, trodde att Scott skulle få börja sitta upp imorgon, om han orkade. Så det var bra att han vilade och tog det lugnt idag. Hon sa att under nästa vecka så cyklar han omkring i korridoren precis som om ingenting har hänt. Jag hoppas det. Jag tror det! Scott är knappast den som ligger ner när han kan vara uppe och röra på sig, så självklart kommer han studsa upp ur sjukhussängen så snart han kan.

Förbandet på bröstkorgen är genomblodigt, men precis som förut så är personalen inte rädda för detta. De ser väl detta varje dag. Men för mig ser det inte så roligt ut. Det kommer inte från hjärtat, utan är blod som legat under huden efter operationen och som nu sipprar ut. För ut måste det. Bara avvakta och se. Det ska avta. Scott har själv vridit på sig och lagt sig så sidan. Detta var tydligen helt ok också, för det visade att han inte är smärtpåverkad, annars hade han inte kunnat göra detta. Nu sover han gott.

upplagt av scotts mamma

3 kommentarer:

  1. Han är så grymt duktig! Snacka om stålpojken.

    Kram igen ! Annsi

    SvaraRadera
  2. Sicken grabb...stålgrabben helt enkelt. Fast det stämmer inte helt. Han e stålgrabben när det kommer till sjukhus vistelser men inte när det kommer till att visa känslor mot de han älskar allra mest, mamma, pappa, syskonen o mot mig. HAN kommmer med alla säkerhet springa häcken av sig om några dagar för jag tror inget håller honom fast i sängen. Med tanke att han orkat vrida sig i sängen säger mig att det inte gör så ont o att han har gett sig fan på att inte låta nåt hålla honom nere. Sicken kille. Han inspirerar mig varje dag. Sen den dagen jag mötte honom för första gången vet jag vad styrka är, jag vet hur starkt ett hjärta e. Allt kan sammanfattas i Scott. Hans styrka är enorm. hans lilla hjärta är oftantligt stort. Han har lärt mig se på världen på ett annat sett.

    Nu pladrar jag på men sån e jag ibland. PUSS Scottis. Jag älskar dig.

    SvaraRadera
  3. Eran lilla kämpe! Allt han får stå ut med men som han kämpar sig igenom. En väldigt fin blogg ni startat och följer er genom er resa....
    Kramar till eran guldklimp.....och kram till er två som också kämpar på med vardagen och ändå är så himla optimistiska ,ni är verkligen helt underbara föräldrar!! Beundrar hela er familj!!! KRAM KRAM

    SvaraRadera